Förlossningsberättelse barn nr 2
Kategori: Allmänt
Ungefär kl 03.00 natten den 16e juni vaknade jag av att jag hade jätte ont i magen, och trodde såklart att det var sammandragningar pga att jag var jätte kissnödig. Upp å kissade och gick sen å la mig igen. Fick ont i magen igen och jag vågade inte hoppas på att det var värkar eftersom det hade varit falskt alarm veckan innan.
Då jag hade "värkar" med 8 min mellanrum i cirkus 2-3 timmar natten mot Johans födelsedag, så jag ringde efter pappa som skulle vara barnvakt, han bor typ 17 mil bort. Sen bara avtog allting, så han fick vända om hem. Fast han fick ju faktiskt fira Johans födelsedag så det var ju inte fyskam ;)
Men hursom hellst så kom magontet oftare, och starkare. Jag kunde då INTE somna om. Men vågade fortfarande inte hoppas, så jag smög mig upp kring 04.00 och satt mig vid tvn och åt glass, "Under solen" gick på tv då ;)
Magontet forsatte komma, och jag tittade upp i taket och bet mig i läppen varje gång de kom, så ja började ana ugglor i mossen då dom gjorde så jäkla ont.
Jag klockade, och mycke riktigt 6-7 min mellan värkarna och dom var smärtsamma. Jag tog föresten två alvedon också direkt efter jag kissade kl 03.00 för att vara på den säkra sidan om de va nå konstiga sammandragningar, för då hade de ju försvunnit med alvedonen. Men de gjorde dom ju inte..
Så jag gick ut och satte mig på bron i soluppgången och ringde till förlossningen i Sunderbyn, berättade att jag var lite orolig att de va nått som skulle avta, och jag ville ändå inte åka in för sent i och med jag var omföderska. Så barnmorskan sa att prova vara hemma ett tag till och då du känner att du vill komma så kommer du.
Gick och satte mig i soffan igen, men de var som svårt å sitta still eftersom jag hann bli lite nervös. Så jag började plocka i ordning Timos grejer så allt skulle vara färdigt till barnvakten, plockade ihop bb väskan och klädde på mig. För jag tänkte att jag lär knappast ska gå i säng igen och sova.. Å ju mer jag rörde mig desto mer värkar fick ja.. Tog två alvedon till och tänkte att jag skulle se om de försvann me dom, satt mig vid tvn igen och sen skyttetrafik på toan. Dom avtog inte, tvärtom..
Så jag ringde till barnvakten, vad skulle jag gissa på vad klockan var? halv sex kanske.. ringde även till pappa och sa att vi skulle strax bege oss mot förlossningen, så om han ville så fick han börja pillra sig iväg mot Piteå. Han skulle nämligen byta av barnvakten.
Jag väckte Johan och sa att nu fick han allt ta å smyga sig upp för nu bäre iväg. Jag gjorde i ordning kaffe, och Johan hoppade i duschen. Sen kom våran barnvakt och vi for iväg, kändes så konstigt att lämna min sovande gounge i sängen och veta att när jag kommer hem igen är nog chansen jävligt stor att han inte är mitt enda barn nå mer :P
Jag hittade inge ätbart att äta hemma som föll mig i smaken så jag hade bestämt att vi skulle stanna av i norrfjärden så jag skulle få trycka i mig en korv och dricka en stoooor cola, men det var ju såklart stängt. Så jag fick lite småpanik över att föda barn och inte ha nå mat i magen.
Sen så hände ju de som ingen gravid kvinna med värkar vill vara med om, punktering..
bortanför storheden tro ja de va, hade ganska fullt upp med att andas och försöka slappna av. Plus då ha lite småpanik för att vi inte skulle ha nått däck eller domkraft.
Men tur jag ha hitta rätt karl! Jag tror de tog två-tre minuter så hade han bytt däck, så där jagade ja upp mig totalt i onödan :P
Sen va vi på rull igen, jag tror vi var på förlossningen strax före 07.00 nångång, och då fick jag ligga i ctg en stund. Jag var då öppen 4-5 cm.
Sen fick vi fika på BB eftersom jag var tom i magen, så det löste sig ju också :)
Jag fick sen ett rum på förlossningen där vi fick lägga in våra grejer, och byta om. Till en sån där ursnygg vit skjorta, och såklart utan bh. Nått jag inte är bekväm med alls! Har man stora pattar så äre int så jäkla kul att vara utan lite stöd :P
Fick panodil och lägga mig i ett badkar. Såklart så hade jag Johan med mig som passade upp mig, fyllde på med varmvatten och ba allmänt passade upp mig.
Sen blev jag lite dåsig av all värme så jag ville kliva upp, jag skulle tro klockan var halv 9 då.
Fick börja med lustgas, jag kände att jag kunde faktiskt hantera värkarna utan. Inte så att dom var icke-smärtfria eller så, för ont gjorde de ju såklart, men det var int så att jag ville dö riktigt än. Men jag tänkte att lika bra börja köra med lustgasen då man får, varför ha ont i onödan? Eller, den tar ju egentligen inte bort nån smärta, men det är ganska skönt att efter en ond satavärk få bli lite lullig i skallen:)
Jag kämpade på, med johan breve mig såklart och utan han hade de fan inte gått! Han masserade mig på ryggen, hjälpte mig när jag var tvungen att stå upp (för att ungen skulle rotera ner fortare) vilket var skitjobbigt när man fick värkar, han gav mig dricka/äta, han pushade och sa dom absolut rätta sakerna. Han höll handen och kramades. Helt exemplarisk karl att ha med sig på en förlossning!
Jag skulle tro att runt 11 tiden så kom en barnmorska in och kollade hur öppen jag var, vilken var 5-6 cm och frågade om jag ville ha EDA (epidural) men jag sa att jag ville prova en stund till utan. Hon sa då att det är nog dags att sätta in en för annars kan de blir för sent, sen gick hon ut igen. Så jag låg och kämpade på en stund till och Johan tryckte på om att han tyckte jag skulle ta EDA för att slippa ha ont. Så jag övervägde och tryckte på knappen så hon kom in igen och sa att jag ville sätta en EDA.
Doktorn kom in, och då hade jag riktigt ont. Precis som med Timo så var då ganska borta pga all smärta så ja minns väldigt lite från de dom satt in den. Annat än att de gjorde JÄVLIGT ont, med Timo så touchade han en kota så de kändes som att hela ryggen knäcktes, den här gången så tryckte han in luft (enligt Johan) så det kändes som jag fick elstötar i hela ryggen. (Johan berättade att doktorn försökte vara nån lustigkurre å skämtade om allt men jag hörde ju som ingenting) Så ja låg ju å åmade mig, sen när de va klart så sa jag till Johan att det kändes som jag kröjma för ingenting å kände mig jätte fjantig som skulle gnälla så jävulst.
Men han sa de att jag förstår dig för jag har fan också gnällt om de ha vare jag som låg där..
Sen så avtog alltihop, jag hade inte ont längre! Skönt på ett sätt, men nog fan äre småjobbigt då de ska dra ut på de. Så inga värkar, vilket innebar att jag och Johan powenapade en timme tro ja, kring 12 kom dom in och frågade hur värkarna var, men jag hade ju inga. Så värkförstärkande dropp satte dom in (fick ja även göra me Timo efter EDA) jag var då öppen 5-6 cm så de hade inte hänt så mycke. Jag var tvungen stå upp för att bäbisen skulle rotera ner fortare, eller få lite hjälp på traven. Det var jätte jobbigt, jag mådde så jävla illa att jag trodde jag skulle kräkas flera gånger (som jag gjorde me Timo) men inge kräk. När jag tillslut kände att jag höll på att svimma av så bad jag om att få lägga mig ner, så ja låg ett tag och tänkte nä.. Ja måst få fart på detta, så jag snodde mig på alla fyra. Jag hade egentligen aldrig ont i magen när jag hade värkar, utan jag hade mer ont neråt i murran. Lite småskitnödig, och ett jäkla tryck neråt. Kändes inte som att nått skulle ut än, utan de tryckte bara å gjorde jäääätte ont. Så lustgasen var ett måste, hade aldrig klarat mig utan den heller när dom kände hur öppen jag var, och när dom satt in elektrod på ungens huve, och när dom tog hål på fostervattethinnan (kring 10 tiden) och en värkavkännare i min livmoder. HELVETETS JÄVLAR va ont de tog! Tammefan ondare än värkarna..
Hursom hellst, vid 1 tiden (efter jag ätit lunch i varje fall, men jag minns inte alls vilken tid jag åt) så sa min dåvarande barnmorska adjö för hon slutade för dagen och berättade att en jätte gullig tjej skulle byta av henne som hette Hanna. Jag blev helt överlycklig och sa att de kan vara hon då som var me på Timos förlossning!
Jo hon var finska, mycke riktigt! En ängel kom in i rummet! Världens bästa barnmorska, så jag å johan blev riktigt glada! :)
Sen så ökade dom på värkförstärkandet och jag bad om att få in en sån där pilatesboll att sitta på, få se om de hjälpte lite grann att skjuta ungen neråt. Johan sprang och hämtade en, och Hanna satt in en värkavkännare på livmodern så jag gatt vila en stund efter de för som sagt de gjorde jätte ont. Medans jag vilade hade jag ju dom där konstiga värkarna, jag hade inte ont i magen alls faktiskt. Bara att de tryckte neråt, jätte mycke och jätte ont.
-Ska de verkligen vara så här? Kände jag aldrig me Timo..
-Jomen jag kan undersöka dig får vi se hur du ligger till!
-Eh, det är knappt 1 cm kvar sen är du helt öppen så jag måste springa efter lite folk nu!
Så int hann ja sitta på nån boll int, Jag började känna att nu jäklar bär de av!
Jag såg folk förberedde grejer runt om mig och jag tog bara tag i Johan och sa att nu jävlar kommer de nå!
Det tryckte på uta bara fan, å så var då krystarbetet igång. Det som jag tycker är absolut värst, jag kan ta värkarbetet med en klackspark. Men fyfan när ungen väl ska ut, det är de värsta. Smärtan går inte att beskriva med ord, och den här gången gjorde de ännu ondare än me Timo!
Jag minns inte hur många värkar det tog innan han var ute, jag skulle tro 5-6 stycken. och att hela värkarbetet tog 20-30 min. Kan uppdatera här sen när jag har journalen i handen!
Johan höll handen min och stöttade mig till tusen! Hanna var underbar, hon visste ju att jag var jätte rädd för själva krystandet så hon stöttade också. Jag minns att hon bresade upp hela härligheten med händerna och att hon tog i gode mycke, antar att hon skulle hjälpa till för att det skulle gå fortare. Jag vet att jag skrek som en idiot, för jag hade ont i halsen sen. Och att jag skrek flera gången "DET GÖR OOOONT!!"
Minns också att när sista värken kom så pressade jag ju såklart uta bara fan och de bara sprutade blod/vätska/grejs så jag hörde hon sa "Åjdå!" sen så slank han ut och det var den SKÖNASTE känslan jag var me om. Självklart hade jag ju ont men ååh, få slippa känna hela nederdelen brinna upp! För som sagt, den här gången gjorde de mycke ondare än me Timo och att värkarbetet var kortare krystarbetet var längre den här gången. Värkarbetet med Timo var ju ändå 27tim. (om ja minns rätt så var krystarbetet 20min)
Nu så tog det 12 tim.
Men att EDAn tog bort all smärta i magen och att jag bara kände trycket neråt i murran tycker jag var skitfränt, och att de helt plötsligt från ingenstans var dags att trycka ut han! Snabbt gick de och varken jag eller Johan hann riktigt va me på slutet. Johan började storgrina och såklart hakade jag på, men jag grät faktiskt mest för att det var så jävla skönt att slippa ha en sprickande murra! För känslan när man känner nått varmt, blött bara åker ut efter att ha kännt sig sprickfärdig är så jävla skönt, som när man ha spänt sig i sinne och sen bara slappnar av i kroppen. Underbart! Sen när dom lyfte upp han så var snoppen de första jag såg, så ja behövde aldrig fråga va de blev :) Sen fick jag upp han på bröstet och kände såklart att han var lite större än va Timo var när han kom :) Johan och Hanna slog vad om vad han vägde, å såklart hade Hanna rätt. Märks att hon ha jobba me detta ett tag då hon kan känna vad vikten är ;)
Så 3800g och 51 cm lång. Klockan 15.04 slank han ut!
Så lik sin storebror, den enda skillnaden är näsan. Annars så ser han likadan ut som Timo gjorde!
Vi fikade den berömda fikabrickan, tog kort, ringde till nära och kära och myste till tusen! Sen fick jag äntligen duscha, och det var gudomligt! Å få ta på mina egna kläder.
När Timo kom var jag riktigt obekväm me att duscha direkt efter, för jag var så jäkla rädd att de skulle göra ont. Å jag var inte lika snabb heller på att ta på mina egna kläder utan gick i dom där förbannade vita skjortorna för jag visste inte man fick ta på sig sina egna kläder:P
Jag började känna att jag inte mådde såbra när jag hade klätt på mig, och skyndade mig efter en kräkpåse och spydde som en gris. sen lämnade vi förlossningsrummet då klockan var runt halv sex, och fick ett rum på BB. Jag kände då vi flyttade oss att jag mådde inte riktigt hundra, men jag fick in min middag och johan satt med mig medans jag åt. Det var de godaste jag ätit för ja va ganska hungrig. Biffstroganoff och potatis, hur gott som hellst! Men, dröjde inte många sekunde innan jag spydde upp alltihop och besvikelsen var stor :P
Jag fick faktiskt inte behålla nån mat på hela kvällen så ja drack bara vatten och försökte sova. Var hur slut som hellst, minns inte att jag var så trött efter Timos förlossning. Visserligen hade jag Johan med mig då, för han fick åka hem kring 19 tiden för att ta hand om Timoplutten hemma. Så då blev jag å minsta lillemannen själva på bb.
Hade redan bestämt mig att jag skulle åka hem på morgonen, för jag hade ju som allt jag behövde veta i min ryggsäck för det var ju inte så länge sen Timo var så liten :P Å jag behövde som ingen hjälp med amningen heller, så jag tror dom på bb visste knappt att jag var där, jag var in å försökte få i mig lite fika på kvällen annars så var vi på rummet å sov och bara myste.
På morgon så steg vi upp kring 9, fick fara direkt på läkarronden och sen fikade jag litegrann och då kom Johan och Timo för att hämta hem oss :) Så kring 10 tiden dagen efter åkte vi hem :)
Me Timo stannade vi 3 dygn, men då var de lång vatten avgång (infektionsrisk) och jag var förstföderska så de va ganska skönt att få hjälp och stöd med amningen då man inte kunde nå, och då var Johan me hela tiden:)
Då jag hade "värkar" med 8 min mellanrum i cirkus 2-3 timmar natten mot Johans födelsedag, så jag ringde efter pappa som skulle vara barnvakt, han bor typ 17 mil bort. Sen bara avtog allting, så han fick vända om hem. Fast han fick ju faktiskt fira Johans födelsedag så det var ju inte fyskam ;)
Men hursom hellst så kom magontet oftare, och starkare. Jag kunde då INTE somna om. Men vågade fortfarande inte hoppas, så jag smög mig upp kring 04.00 och satt mig vid tvn och åt glass, "Under solen" gick på tv då ;)
Magontet forsatte komma, och jag tittade upp i taket och bet mig i läppen varje gång de kom, så ja började ana ugglor i mossen då dom gjorde så jäkla ont.
Jag klockade, och mycke riktigt 6-7 min mellan värkarna och dom var smärtsamma. Jag tog föresten två alvedon också direkt efter jag kissade kl 03.00 för att vara på den säkra sidan om de va nå konstiga sammandragningar, för då hade de ju försvunnit med alvedonen. Men de gjorde dom ju inte..
Så jag gick ut och satte mig på bron i soluppgången och ringde till förlossningen i Sunderbyn, berättade att jag var lite orolig att de va nått som skulle avta, och jag ville ändå inte åka in för sent i och med jag var omföderska. Så barnmorskan sa att prova vara hemma ett tag till och då du känner att du vill komma så kommer du.
Gick och satte mig i soffan igen, men de var som svårt å sitta still eftersom jag hann bli lite nervös. Så jag började plocka i ordning Timos grejer så allt skulle vara färdigt till barnvakten, plockade ihop bb väskan och klädde på mig. För jag tänkte att jag lär knappast ska gå i säng igen och sova.. Å ju mer jag rörde mig desto mer värkar fick ja.. Tog två alvedon till och tänkte att jag skulle se om de försvann me dom, satt mig vid tvn igen och sen skyttetrafik på toan. Dom avtog inte, tvärtom..
Så jag ringde till barnvakten, vad skulle jag gissa på vad klockan var? halv sex kanske.. ringde även till pappa och sa att vi skulle strax bege oss mot förlossningen, så om han ville så fick han börja pillra sig iväg mot Piteå. Han skulle nämligen byta av barnvakten.
Jag väckte Johan och sa att nu fick han allt ta å smyga sig upp för nu bäre iväg. Jag gjorde i ordning kaffe, och Johan hoppade i duschen. Sen kom våran barnvakt och vi for iväg, kändes så konstigt att lämna min sovande gounge i sängen och veta att när jag kommer hem igen är nog chansen jävligt stor att han inte är mitt enda barn nå mer :P
Jag hittade inge ätbart att äta hemma som föll mig i smaken så jag hade bestämt att vi skulle stanna av i norrfjärden så jag skulle få trycka i mig en korv och dricka en stoooor cola, men det var ju såklart stängt. Så jag fick lite småpanik över att föda barn och inte ha nå mat i magen.
Sen så hände ju de som ingen gravid kvinna med värkar vill vara med om, punktering..
bortanför storheden tro ja de va, hade ganska fullt upp med att andas och försöka slappna av. Plus då ha lite småpanik för att vi inte skulle ha nått däck eller domkraft.
Men tur jag ha hitta rätt karl! Jag tror de tog två-tre minuter så hade han bytt däck, så där jagade ja upp mig totalt i onödan :P
Sen va vi på rull igen, jag tror vi var på förlossningen strax före 07.00 nångång, och då fick jag ligga i ctg en stund. Jag var då öppen 4-5 cm.
Sen fick vi fika på BB eftersom jag var tom i magen, så det löste sig ju också :)
Jag fick sen ett rum på förlossningen där vi fick lägga in våra grejer, och byta om. Till en sån där ursnygg vit skjorta, och såklart utan bh. Nått jag inte är bekväm med alls! Har man stora pattar så äre int så jäkla kul att vara utan lite stöd :P
Fick panodil och lägga mig i ett badkar. Såklart så hade jag Johan med mig som passade upp mig, fyllde på med varmvatten och ba allmänt passade upp mig.
Sen blev jag lite dåsig av all värme så jag ville kliva upp, jag skulle tro klockan var halv 9 då.
Fick börja med lustgas, jag kände att jag kunde faktiskt hantera värkarna utan. Inte så att dom var icke-smärtfria eller så, för ont gjorde de ju såklart, men det var int så att jag ville dö riktigt än. Men jag tänkte att lika bra börja köra med lustgasen då man får, varför ha ont i onödan? Eller, den tar ju egentligen inte bort nån smärta, men det är ganska skönt att efter en ond satavärk få bli lite lullig i skallen:)
Jag kämpade på, med johan breve mig såklart och utan han hade de fan inte gått! Han masserade mig på ryggen, hjälpte mig när jag var tvungen att stå upp (för att ungen skulle rotera ner fortare) vilket var skitjobbigt när man fick värkar, han gav mig dricka/äta, han pushade och sa dom absolut rätta sakerna. Han höll handen och kramades. Helt exemplarisk karl att ha med sig på en förlossning!
Jag skulle tro att runt 11 tiden så kom en barnmorska in och kollade hur öppen jag var, vilken var 5-6 cm och frågade om jag ville ha EDA (epidural) men jag sa att jag ville prova en stund till utan. Hon sa då att det är nog dags att sätta in en för annars kan de blir för sent, sen gick hon ut igen. Så jag låg och kämpade på en stund till och Johan tryckte på om att han tyckte jag skulle ta EDA för att slippa ha ont. Så jag övervägde och tryckte på knappen så hon kom in igen och sa att jag ville sätta en EDA.
Doktorn kom in, och då hade jag riktigt ont. Precis som med Timo så var då ganska borta pga all smärta så ja minns väldigt lite från de dom satt in den. Annat än att de gjorde JÄVLIGT ont, med Timo så touchade han en kota så de kändes som att hela ryggen knäcktes, den här gången så tryckte han in luft (enligt Johan) så det kändes som jag fick elstötar i hela ryggen. (Johan berättade att doktorn försökte vara nån lustigkurre å skämtade om allt men jag hörde ju som ingenting) Så ja låg ju å åmade mig, sen när de va klart så sa jag till Johan att det kändes som jag kröjma för ingenting å kände mig jätte fjantig som skulle gnälla så jävulst.
Men han sa de att jag förstår dig för jag har fan också gnällt om de ha vare jag som låg där..
Sen så avtog alltihop, jag hade inte ont längre! Skönt på ett sätt, men nog fan äre småjobbigt då de ska dra ut på de. Så inga värkar, vilket innebar att jag och Johan powenapade en timme tro ja, kring 12 kom dom in och frågade hur värkarna var, men jag hade ju inga. Så värkförstärkande dropp satte dom in (fick ja även göra me Timo efter EDA) jag var då öppen 5-6 cm så de hade inte hänt så mycke. Jag var tvungen stå upp för att bäbisen skulle rotera ner fortare, eller få lite hjälp på traven. Det var jätte jobbigt, jag mådde så jävla illa att jag trodde jag skulle kräkas flera gånger (som jag gjorde me Timo) men inge kräk. När jag tillslut kände att jag höll på att svimma av så bad jag om att få lägga mig ner, så ja låg ett tag och tänkte nä.. Ja måst få fart på detta, så jag snodde mig på alla fyra. Jag hade egentligen aldrig ont i magen när jag hade värkar, utan jag hade mer ont neråt i murran. Lite småskitnödig, och ett jäkla tryck neråt. Kändes inte som att nått skulle ut än, utan de tryckte bara å gjorde jäääätte ont. Så lustgasen var ett måste, hade aldrig klarat mig utan den heller när dom kände hur öppen jag var, och när dom satt in elektrod på ungens huve, och när dom tog hål på fostervattethinnan (kring 10 tiden) och en värkavkännare i min livmoder. HELVETETS JÄVLAR va ont de tog! Tammefan ondare än värkarna..
Hursom hellst, vid 1 tiden (efter jag ätit lunch i varje fall, men jag minns inte alls vilken tid jag åt) så sa min dåvarande barnmorska adjö för hon slutade för dagen och berättade att en jätte gullig tjej skulle byta av henne som hette Hanna. Jag blev helt överlycklig och sa att de kan vara hon då som var me på Timos förlossning!
Jo hon var finska, mycke riktigt! En ängel kom in i rummet! Världens bästa barnmorska, så jag å johan blev riktigt glada! :)
Sen så ökade dom på värkförstärkandet och jag bad om att få in en sån där pilatesboll att sitta på, få se om de hjälpte lite grann att skjuta ungen neråt. Johan sprang och hämtade en, och Hanna satt in en värkavkännare på livmodern så jag gatt vila en stund efter de för som sagt de gjorde jätte ont. Medans jag vilade hade jag ju dom där konstiga värkarna, jag hade inte ont i magen alls faktiskt. Bara att de tryckte neråt, jätte mycke och jätte ont.
-Ska de verkligen vara så här? Kände jag aldrig me Timo..
-Jomen jag kan undersöka dig får vi se hur du ligger till!
-Eh, det är knappt 1 cm kvar sen är du helt öppen så jag måste springa efter lite folk nu!
Så int hann ja sitta på nån boll int, Jag började känna att nu jäklar bär de av!
Jag såg folk förberedde grejer runt om mig och jag tog bara tag i Johan och sa att nu jävlar kommer de nå!
Det tryckte på uta bara fan, å så var då krystarbetet igång. Det som jag tycker är absolut värst, jag kan ta värkarbetet med en klackspark. Men fyfan när ungen väl ska ut, det är de värsta. Smärtan går inte att beskriva med ord, och den här gången gjorde de ännu ondare än me Timo!
Jag minns inte hur många värkar det tog innan han var ute, jag skulle tro 5-6 stycken. och att hela värkarbetet tog 20-30 min. Kan uppdatera här sen när jag har journalen i handen!
Johan höll handen min och stöttade mig till tusen! Hanna var underbar, hon visste ju att jag var jätte rädd för själva krystandet så hon stöttade också. Jag minns att hon bresade upp hela härligheten med händerna och att hon tog i gode mycke, antar att hon skulle hjälpa till för att det skulle gå fortare. Jag vet att jag skrek som en idiot, för jag hade ont i halsen sen. Och att jag skrek flera gången "DET GÖR OOOONT!!"
Minns också att när sista värken kom så pressade jag ju såklart uta bara fan och de bara sprutade blod/vätska/grejs så jag hörde hon sa "Åjdå!" sen så slank han ut och det var den SKÖNASTE känslan jag var me om. Självklart hade jag ju ont men ååh, få slippa känna hela nederdelen brinna upp! För som sagt, den här gången gjorde de mycke ondare än me Timo och att värkarbetet var kortare krystarbetet var längre den här gången. Värkarbetet med Timo var ju ändå 27tim. (om ja minns rätt så var krystarbetet 20min)
Nu så tog det 12 tim.
Men att EDAn tog bort all smärta i magen och att jag bara kände trycket neråt i murran tycker jag var skitfränt, och att de helt plötsligt från ingenstans var dags att trycka ut han! Snabbt gick de och varken jag eller Johan hann riktigt va me på slutet. Johan började storgrina och såklart hakade jag på, men jag grät faktiskt mest för att det var så jävla skönt att slippa ha en sprickande murra! För känslan när man känner nått varmt, blött bara åker ut efter att ha kännt sig sprickfärdig är så jävla skönt, som när man ha spänt sig i sinne och sen bara slappnar av i kroppen. Underbart! Sen när dom lyfte upp han så var snoppen de första jag såg, så ja behövde aldrig fråga va de blev :) Sen fick jag upp han på bröstet och kände såklart att han var lite större än va Timo var när han kom :) Johan och Hanna slog vad om vad han vägde, å såklart hade Hanna rätt. Märks att hon ha jobba me detta ett tag då hon kan känna vad vikten är ;)
Så 3800g och 51 cm lång. Klockan 15.04 slank han ut!
Så lik sin storebror, den enda skillnaden är näsan. Annars så ser han likadan ut som Timo gjorde!
Vi fikade den berömda fikabrickan, tog kort, ringde till nära och kära och myste till tusen! Sen fick jag äntligen duscha, och det var gudomligt! Å få ta på mina egna kläder.
När Timo kom var jag riktigt obekväm me att duscha direkt efter, för jag var så jäkla rädd att de skulle göra ont. Å jag var inte lika snabb heller på att ta på mina egna kläder utan gick i dom där förbannade vita skjortorna för jag visste inte man fick ta på sig sina egna kläder:P
Jag började känna att jag inte mådde såbra när jag hade klätt på mig, och skyndade mig efter en kräkpåse och spydde som en gris. sen lämnade vi förlossningsrummet då klockan var runt halv sex, och fick ett rum på BB. Jag kände då vi flyttade oss att jag mådde inte riktigt hundra, men jag fick in min middag och johan satt med mig medans jag åt. Det var de godaste jag ätit för ja va ganska hungrig. Biffstroganoff och potatis, hur gott som hellst! Men, dröjde inte många sekunde innan jag spydde upp alltihop och besvikelsen var stor :P
Jag fick faktiskt inte behålla nån mat på hela kvällen så ja drack bara vatten och försökte sova. Var hur slut som hellst, minns inte att jag var så trött efter Timos förlossning. Visserligen hade jag Johan med mig då, för han fick åka hem kring 19 tiden för att ta hand om Timoplutten hemma. Så då blev jag å minsta lillemannen själva på bb.
Hade redan bestämt mig att jag skulle åka hem på morgonen, för jag hade ju som allt jag behövde veta i min ryggsäck för det var ju inte så länge sen Timo var så liten :P Å jag behövde som ingen hjälp med amningen heller, så jag tror dom på bb visste knappt att jag var där, jag var in å försökte få i mig lite fika på kvällen annars så var vi på rummet å sov och bara myste.
På morgon så steg vi upp kring 9, fick fara direkt på läkarronden och sen fikade jag litegrann och då kom Johan och Timo för att hämta hem oss :) Så kring 10 tiden dagen efter åkte vi hem :)
Me Timo stannade vi 3 dygn, men då var de lång vatten avgång (infektionsrisk) och jag var förstföderska så de va ganska skönt att få hjälp och stöd med amningen då man inte kunde nå, och då var Johan me hela tiden:)
